Amanda

Tänk, idag är det precis ett halvår sen Amanda kom till världen! Hon är ju en så självklar del av familjen nu så jag minns knappt hur det var utan henne. Desto tydligare kommer jag förstås ihåg dagen hon föddes.

När de andra barnen var på gång gjorde jag misstaget att åka in till sjukhuset för tidigt. Så då blev det ju långa promenader i korridorerna innan det verkligen hände något. Med Amanda ville jag vänta hemma in i det sista, men till slut bad jag ändå maken ringa en taxi.

Min barnmorska hade gett mig ett särskilt nummer så att man kunde få en billigare taxiresa. Eftersom vi spenderat en massa pengar under helgen på att fira den mexikanska nationaldagen blev jag plötsligt dumsnål och rotade fram numret. Maken beställde taxin som kom efter ett bra tag och jag kände att det nog började bli bråttom. Det är då den buttre chauffören meddelar att han ska hämta en annan passagerare på vägen!

Maken blir alldeles stressad och förklarar att vi ska till Förlossningen. Men chauffören är orubblig. Han ska minsann hämta en farbror på Nyby servicehus först. Väl framme vid servicehuset väntar en rullstolsburen senildement farbror. Det tar ett bra tag att baxa in honom i bilen. Maken och chauffören har nu börjat säga opassande saker åt varandra. Den stackars farbrorn iakttar oroligt de skrikande svartmuskiga männen. Sen upptäcker han att han har glömt sin plånbok uppe i lägenheten.

Vid det laget är det uppenbart att Amanda har tröttnat. Hon vill ut. Maken ringer upp taxibolaget. Någon talar chauffören tillrätta. Maken baxar ut den förvirrade farbrorn. Chauffören kör äntligen mot Förlossningen. Vi hinner vara där i hela tjugo minuter innan Amanda är född! Barnmorskan ger oss rådet att ringa vanlig taxi nästa gång. Men då utbrister vi samstämmigt: Det blir ingen nästa gång! Hur som helst, ett stort grattis på halvårsdagen Amanda!