Världens äldsta 33-åring?

Igår uppvaktade vi maken som fyllde år. Tyvärr hann vi inte med att göra en egen tårta, men barnen var mycket nöjda med den blåa köpetårtan. Hela dygnet ringde gratulanter från både Sverige och Mexico, men trots firandet förblev maken lite dämpad.

Maken: Jag känner mig som världens äldsta trettiotreåring!
Jag: Nejdå, jag tycker att du verkar vara i rätt god form…
Maken: Men vad har jag egentligen uppnått i mitt liv hittills?
Jag: Du har i alla fall lyckats skaffa dig en trevlig och tålmodig fru, fyra fantastiska barn, ett roligt jobb och en egen cateringfirma. Det är väl en hel del?
Maken: Men tänk på en sån person som Jesus t.ex. Han var 33 år när han dog, och tänk så mycket som han hade lyckats åstadkomma!
Jag: Du kanske inte ska jämföra dig med just honom?

Hur som helst, i helgen ska maken åka iväg med jobbet till Friiberghs herrgård. Där ska han inte bara äta gott och sova ostört. Han ska dessutom få en spa-behandling! Förhoppningsvis kommer han att känna sig en aning mer avslappnad efter det. Några existentiella funderingar och försenade 30-årskriser har vi nämligen inte tid med här hemma. Det räcker så bra med alla återkommande förkylningar, vinterkräksjukan som härjar på killarnas skola och hårlössmittan som hotar på förskolan.

Samuel och Mateo ska också få bli ompysslade i helgen. På fredag ska de åka ut till Östhammar med mormor och Kalle. Där lär de skämmas bort med både mat, godis och underhållning. Tjejerna och jag får väl ordna lite egen lyx här hemma under tiden. Dessutom är det ju faktiskt första advent på söndag. Min granne har julpimpat (för bara en vecka sedan visste jag inte att det ordet fanns) sin lägenhet i flera dagar nu, och nu börjar hennes julfrossa smitta av sig så smått. Åtminstone ska vi försöka få fram adventsstjärna och ljusstake i tid, det är inte alla år det lyckas!